omjagkanhjalpa.blogg.se

Nu var det en hel månad sedan jag skrev några rader här. Det har varit en tuff månad blandad med värk och annan sjukdom. Har dragits med yrsel sedan lucia som höll i sig tom julafton. Blev flera besök till både vårdcentral och akuten men inget kunde de göra... En trodde på spänningsvärk, sa till mig att käka ipren o vila. Sen att jag ätit både ipren plus starkare alvedon o vilat ganska många dagar å att det inte hjälpt spelade ingen roll.. hon behandlade en som om hon ville klappa en på huvudet åsså kom det fina lilla hånleendet "För å att det ska hjälpa måste man äta det kontinuerligt".. Jo jag fatta det å har gjort under många år men det är ju mitt problem att det inte hjälper men det struntar de ju att lyssna i en del... jag kan ju omöjligt ha rätt å känna min kropp bäst utan det vet såklart hon....

 

Nu tampas jag med huvudvärk och illamående som inte verkar vilja försvinna men det är bara å hoppas det ger sig för sjukvården vill jag helst undvika att få uppsöka....

 

Något som är positivt är att jag skall börja på en smärthanteringskurs nu i januari och jag är faktiskt förväntansfull fylld med lite hopp om att detta kan bli bra... Jag har gått från skeptisk till att ändå tycka det ska bli roligt å spännande :) Hoppas det blir bra!

 

Har gått och kämpat länge nu med diverse.. jobbiga händelser blandat med värk gör att energin trappas ur... Märkt att jag blivit oerhört känslig och i huvudet har hjärnspökena flyttat in som gör allt de kan för att bara förstöra.....

 

Men allt jag kan göra är att kämpa på å försöka ta hjälp. Har insett att jag behöver mkt hjälp och ffa se till att ta emot den. Håller på att tappa bort mig själv. Får alltid höra att jag är så positiv och stark - och den tjejen känner jag själv håller på att försvinna ifrån mig... och det vill jag INTE!!!!

 

Så kursen hade inte kunnat komma mer lägligt nu... det finns hopp och jag ska bli bättre. Jag ska bli mig själv igen. Och jag skall försöka acceptera min värk som mer vän än fiende - även om vi kanske mest kommer att bli mer som ytliga bekanta än bästa vänner....

 

Fortsätt gärna följ mig i min resa även om inläggen ibland är få och kommer sällan. Jag hoppas på att kunna bättra mig även här.

 

Tacksam över den fina familj, vänner, kollegor och bekanta/läsare som finns där och stöttar ♥

 

Två tuffa dagar vart det nu med sådan värk så man vill spy, idag är den väl lite mer "normal". Somnade med världens spränghuvudvärk igår och vakna med den imorse likaså... Mest vid ena tinningen.. kom troligen ifrån nacken :-/ Men nu är det ganska bra..

 

Kommer knappt ihåg vart jag slutade sist när jag skrev om "Grå K"...? Men vi försöker!

 

Nu är det i slutet av januari 2012. Jag var ju uppsatt på ett återbesök igen efter några veckor... Jag åt medicinerna som hon hade satt in och kämpade på, tiden var vidrig men inte så mycket att göra åt... Jag hade fått börja jobba på 25 % och visst var det skönt att få komma iväg o träffa arbetskamraterna igen men det var en riktigt pärs att jobba pga värken. Men eftersom man ville visa på att man var motiverad o villig till att jobba så gjorde man det. Jag hade ju märkt att Grå K trodde att jag led av psykiska besvär och var arbetsskygg så jag ville ju såklart visa motsatsen..

 

Återbesöket den 19/1 diskuterade vi om Bechtrews sjukdom. Jag frågade angående den då jag hade en del symtom som påminde om den sjukdomen. Enligt anteckningar från henne så står det bara "Försöker förklara mekanismerna bakom ryggont". Och det innebar ju då återigen hennes fina kommentarer "Livet är smärta och det är inte farligt att ha ont". Samt att man kände sig dumförklarad som vanligt.. Och så har hon skrivit "Hon kommer inte idag in på diskussion ang vilka mediciner hon tar." Vaddå HON kommer inte in??!! Det är väl läkaren som ska ta upp det eller? Suck....?

 

Min sjukskrivning låg här på den procenten enligt ovan fram tom 27/1. Sedan ville hon skriva på att jag skulle jobba 25% varannan dag och 50% varannan dag.. Här gick det undan sörrni och ingen hänsyn till hur patienten mår... Det är inte bra att vara sjukskriven och det var ju inte värken som var bekymret utan det satt ju bara i mitt huvud........

 

Min sjukgymnast hade tydligen lovat att jag skulle få låna en TENS-apparat men den såg jag aldrig till......

 

Nästkommande besök kommer jag ej skriva om idag. Då skulle jag få träffa en ortoped också - och tyvärr är även Grå K med på detta besöket.. kommer aldrig glömma de blickarna de kastade till varann under det besöket... Uuuäck vidrigt hur man skall få bli behandlad när man är sjuk :( Mer om det senare...

 

Ha en trevlig lördag fina vänner

 

<3

 

 

 

Vet inte hur många gånger läkarna har tolkat mig som att jag var rädd för smärtan - rädd för att det skulle göra ont - rädd för det onda. Jag blir förbannad när jag läser min journal för så var det inte.. så är det inte!

 

Om man har ont under en längre tid, i mitt fall i flera år. Sedan hamnar man i en period där det är värre än vanligt där man till slut även hamnar på sjukhus - klart man undrar VARFÖR det gör ont. Speciellt när alla säger till en att det ska gå över.. "Gör si och så"... men så går det inte över... Smärtan bara finns där.. hela tiden.. dygnet runt... konstant...

 

Jag har aldrig varit rädd för det onda. Mest frustrerad och uppgiven över att det finns där. Sedan såklart så när det gör ont så att du tror att ryggen skall gå av, eller att det går stötar ner i benen så att du viker dig, eller att du knappt kan bli petad på utan att varenda millimeter av din kropp känns som ett enda stort blåmärke/skrubbsår - klart man undrar varför...

 

"Det är inte farligt att ha ont. Livet är smärta". Den där kommentaren alltså, den är ju bara så fin - visst är den... Suck!!!! Klart som fan att man vet att all smärta inte är farlig MEN smärta är ett tecken på att något inte är som det ska. Sedan kan det betyda mer eller mindre och ha olika värde i det. Men oavsett om du går med kronisk smärta eller får en akut smärta så indikerar (visar den på) att något inte är som det ska vara. Det är inte normalt.

 

Spelar ingen roll vad många som säger att det inte är farligt att ha ont. Jag hör vad de säger och jag förstår vad de menar men smärta ÄR och kommer ALLTID att vara något som talar om en sak för dig....

 

Det är tråkigt att man blir uppfattad som att man är ångestfylld, rädd för det onda, orolig you name it när man är och undersöks när enda anledningen till varför man inte rör sig som man ska, ej kan ta ut rörelserna som man borde osv är pga att smärtan är så stark att man inte pallar det - oavsett hur mycket man vill. Och om jag blir undersökt och de klämmer o känner o trycker o petar o VILL att jag ska visa och säga till när det gör ont - då gör jag ju det såklart och JA det kanske visar sig va mycket just pga att smärtan är stor hos mig och i min kropp bara för att DET ÄR SÅ. Inte för att jag är sjåpig eller rädd - jag har liksom inte kunnat styra över det utan bara fått acceptera att leva i "Värkens" kropp.

 

Nä usch jag kom att tänka på detta idag bara för att framåt em och kvällen så har min värk blivit värre. Kom hem från jobbet och skall gå ut i trädgården med hunden och kan knappt räta på ryggen efter att jag böjt mig ner. Det hugger och strålar så det står härliga till. Men så här är det att vara jag, det är bara att gilla läget och känna att det finns där. MEN "Värken" är inte farlig så jag blir inte rädd eller orolig.. Jag blir mer pissed off för att den hämmar mig i min vardag.. Så ikväll har det inte blivit många knop.. Jag har legat på sidan för jag klarar inte av att sitta pga min svanskota som känns som om den är av (men självklart är den inte det) och om jag står/går så har jag svårt att räta på ryggen...

 

Men men va gör man jo le o var glad och kämpa på! Är inte riktigt så enkelt som det låter men försöker inte låta Värken stoppa mig alltför mycket. Tyvärr så tar den över väldigt mycket ikväll faktiskt. Vet inte var det kom ifrån men shit happens.. Är la ett av mina vanliga skov som kommer på besök med jämna mellanrum. Tur att det är fredag imorgon och helgen är här - hoppas jag får njuta av den ordentligt :).

 

Det var skönt att får skriva av sig lite igen och spy lite galla över vissa saker och sedan bara berätta...

 

Tack för att ni finns och är inne och läser trots att jag är så dålig på att uppdatera!

 

Ta hand om er därute - KÄRLEK <3

 

Det är vad jag känner. Ren ångest att behöva gå tillbaka i tiden till de där läkarbesöken där jag skulle möta den värsta läkaren jag någonsin mött. Hon som jag gav chans på chans för att jag ville ha hjälp, istället fick jag ingenting annat än att känna mig såå ovärd någonting....

 

Nu är vi inne i 2012, den 4e januari för att vara exakt. Det första besöket på den här vårdcentralen med den här läkaren.

 

Vi kan kalla henne "Grå K". En äldre kvinna som borde gått i pension för längesen enligt mig. Hon hade bestämt sig redan innan hon mötte mig om vad jag var för en person. Märktes att hon såg mig som en ung tjej som hade psykiska problem, ingenting annat.

 

Första besöket så ställde hon sina frågor om hur länge jag haft bekymmer med värken. Jag redogjorde min historia så långt som jag hade möjlighet. Hon var även intresserad i vad jag jobbade med och hur jag levde.

 

Hon tog upp saker som stod i min journal sedan tidigare. Bla när jag fick diagnosen depression.

"Mår du bra?" "Har du pojkvän eller lever du själv?" "Hur mår du på jobbet?" m.m.m.m.m.

 

Hon frågade varför jag gått till så många olika med mina problem och varför jag åt de tabletterna som jag gjorde.

 

Det märktes att hon testade mig. Jag fick hela tiden tänka på vad jag sa, hur jag svarade på frågorna för det märktes vad hon var ute efter...

 

Kunde komma med följdfrågor på vissa saker som var helt uppenbara till att hon ville se om jag hade psykiska bekymmer.

 

Tex när jag berätta om mitt då nya förhållande (som jag lever med idag) och sa att det kändes så rätt, så givet att det skulle va vi då får man följdfrågan: "Aha har du känt så förut? Att det är rätt och det bästa som hänt dig"? "Joo så har man väl kanske sagt men det är först nu jag verkligen vet att det stämmer..."

 

"Ditt jobb, vill du tillbaka till samma när du blivit fri från din sjukskrivning?" Osv... det bara fortsatte med massa frågor där man såg vilka svar hon var ute efter men inte fick... Det är svårt att få ner i skrift men känslan som jag kände då och som kommer så fort jag tänker på det är vidrig och har etsat sig fast...

 

Jag minns att hon var lite lätt upprörd över smärtlindringen jag åt - det kan man även läsa i hennes journalanteckningar. Så hon satte ut dem allihop. Kvittade ju ioförsig eftersom ingenting hjälpte ändå...

 

Jag minns två citat från henne som hon hela tiden sa "Det är inte farligt att ha ont" och "Livet är smärta". Den sista är fin va? ;)

 

Hon satte också diagnosen Lumbago och så tyckte hon att jag verkade ha oro och rädsla för det onda....

 

Jag skulle fortsätta med Panodil 1g x 4 enl tidigare ordination och sedan satte hon in Tryptizol som jag skulle ta till natten. Tryptizol skulle gå på nervsmärta sa hon men jag fick se att det även är en antidepressiv medicin... Ni behöver inte ens fråga mig om vilken anledning jag tror varför hon egentligen satte in dem... Men sådan duktig patient som man är så följer man ordinationen och visar på att man tror på vad läkaren säger.

 

Jag blev sedan uppsatt på ett återbesök efter 2-3 v, tid till sjukgymnast innan det och längre fram skulle jag få träffa ortoped.

 

De kommande inläggen nu kommer att handla om Grå K ett tag för det vart några besök hos henne och inte var de trevliga....