Ångest
Det är vad jag känner. Ren ångest att behöva gå tillbaka i tiden till de där läkarbesöken där jag skulle möta den värsta läkaren jag någonsin mött. Hon som jag gav chans på chans för att jag ville ha hjälp, istället fick jag ingenting annat än att känna mig såå ovärd någonting....
Nu är vi inne i 2012, den 4e januari för att vara exakt. Det första besöket på den här vårdcentralen med den här läkaren.
Vi kan kalla henne "Grå K". En äldre kvinna som borde gått i pension för längesen enligt mig. Hon hade bestämt sig redan innan hon mötte mig om vad jag var för en person. Märktes att hon såg mig som en ung tjej som hade psykiska problem, ingenting annat.
Första besöket så ställde hon sina frågor om hur länge jag haft bekymmer med värken. Jag redogjorde min historia så långt som jag hade möjlighet. Hon var även intresserad i vad jag jobbade med och hur jag levde.
Hon tog upp saker som stod i min journal sedan tidigare. Bla när jag fick diagnosen depression.
"Mår du bra?" "Har du pojkvän eller lever du själv?" "Hur mår du på jobbet?" m.m.m.m.m.
Hon frågade varför jag gått till så många olika med mina problem och varför jag åt de tabletterna som jag gjorde.
Det märktes att hon testade mig. Jag fick hela tiden tänka på vad jag sa, hur jag svarade på frågorna för det märktes vad hon var ute efter...
Kunde komma med följdfrågor på vissa saker som var helt uppenbara till att hon ville se om jag hade psykiska bekymmer.
Tex när jag berätta om mitt då nya förhållande (som jag lever med idag) och sa att det kändes så rätt, så givet att det skulle va vi då får man följdfrågan: "Aha har du känt så förut? Att det är rätt och det bästa som hänt dig"? "Joo så har man väl kanske sagt men det är först nu jag verkligen vet att det stämmer..."
"Ditt jobb, vill du tillbaka till samma när du blivit fri från din sjukskrivning?" Osv... det bara fortsatte med massa frågor där man såg vilka svar hon var ute efter men inte fick... Det är svårt att få ner i skrift men känslan som jag kände då och som kommer så fort jag tänker på det är vidrig och har etsat sig fast...
Jag minns att hon var lite lätt upprörd över smärtlindringen jag åt - det kan man även läsa i hennes journalanteckningar. Så hon satte ut dem allihop. Kvittade ju ioförsig eftersom ingenting hjälpte ändå...
Jag minns två citat från henne som hon hela tiden sa "Det är inte farligt att ha ont" och "Livet är smärta". Den sista är fin va? ;)
Hon satte också diagnosen Lumbago och så tyckte hon att jag verkade ha oro och rädsla för det onda....
Jag skulle fortsätta med Panodil 1g x 4 enl tidigare ordination och sedan satte hon in Tryptizol som jag skulle ta till natten. Tryptizol skulle gå på nervsmärta sa hon men jag fick se att det även är en antidepressiv medicin... Ni behöver inte ens fråga mig om vilken anledning jag tror varför hon egentligen satte in dem... Men sådan duktig patient som man är så följer man ordinationen och visar på att man tror på vad läkaren säger.
Jag blev sedan uppsatt på ett återbesök efter 2-3 v, tid till sjukgymnast innan det och längre fram skulle jag få träffa ortoped.
De kommande inläggen nu kommer att handla om Grå K ett tag för det vart några besök hos henne och inte var de trevliga....