Publicerad 2013-10-07 17:04:55 i Allmänt,
Jag minns första gången Värken "flyttade in", jag var 17 år och dansare. Hade börjat få ont i ländryggen alltmer och sökte då läkare. Det satt som ett bälte tvärs över och bara i ländryggen då.Jag kom till vårdcentralen och fick där träffa en sköterska. Hon ställde en del frågor och sedan fick jag böja mig åt olika håll och därefter säger hon - "Tjaa det ser bra ut du behöver nog hem och träna."Hem och träna ja... Att säga det till en tränad tonårstjej som inte gör annat och ffa bålstabilitet då det är otroligt viktigt inom dansen. Men visst hem och träna va det ja...Behöver jag ens säga att redan vid det här besöket tappade jag min tro på sjukvården (och värre blir det) att se hur lite de engagerade sig. Som ung tjej få stå där och känna att man inte blir tagen på allvar och få höra att det är träning som skall hjälpa, träning som redan är en stor del av livet och som här började bli svårare att uthärda pga smärtorna.Vad hände då.. jo den här osäkra tonårstjejen började bita ihop och försökte träna. Gjorde så gott hon kunde på danslektionerna. Pinade sig igenom ett flertal av dem och ffa baletten som vi hade i skolan (gick Estetisk linje m inriktning Dans). Att stå och böja ryggen bakåt där det hugger, värker, bränner och svider och inte känna att man gör sitt bästa, inte ger läraren det den vill ha. Misslyckas med övningarna och känner att det inte vill sig riktigt. Det gagnar det dåliga självförtroendet som späder på den inre rösten som säger "Jag kan inte.. Jag är dålig.."Inget mer läkarbesök gjordes direkt för det "fanns ju inga fel" och det var "träning som behövdes".. Det skulle ta några år innan man sökte hjälp igen - då var skoltiden förbi och man var vuxen....