Publicerad 2013-10-08 08:45:00 i Allmänt,
Först vill jag bara ägna några rader till att tacka alla nära och kära för de finaste kommentarerna som jag har fått nu när jag startade den här bloggen. De fina orden och det otroliga stödet värmer ända in i själen och gör mig alldeles överväldigad. Ni är så fina <3 Nu ska jag fortsätta där jag slutade igår.. Under gymnasietiden fick man ju inte så mycket till hjälp och det kom att fortsätta så även in i vuxenlivet. Kommer inte ihåg men det skulle gå ytterligare några år innan jag tog mig iväg och sökte hjälp. Var till läkare via företagshälsovården genom mitt dåvarande jobb som också ställde frågor, jag fick böja mig åt olika håll och han klämde å kände väl igenom ryggen. Misstanke diskbråck (smärtan satt fortf bara i ländryggen som ett bälte) "Du skall vila, ta några alvedon och börja träna, här får du numret till en sjukgymnast". Sjukgymnasterna har jag träffat många igenom åren, de har ioförsig varit mest engagerade (när man väl varit där) men kommit med olika tycke och smak. En karl tyckte att jag skulle köra pilatesboll och styrka för stabilitet. En kvinna tyckte att jag skulle gå på danspass eller simning eller något liknande för "din kropp saknar dansen". Och så här fortsätter det - nästan nya tips för varje ny person man träffade.. Jag har hela tiden följt deras tips och råd "träna ordentligt så ska du se att du blir bra". Jag tränade och tränade men blev inte bra - bara sämre... Och när man blir sämre och inte känner att man blir sedd och hörd, då biter man ihop och struntar i att kämpa för sig själv. Kommer inte ihåg om det var 2007 eller 2008 men i mitt dåvarande förhållande vart jag pushad till att söka läkare igen. Det syntes ju klart och tydligt att jag inte mådde bra. Jag klagade ju på diverse saker hela tiden, orkade inte sköta hushållssysslorna och var inte så glad...... Sen om det bara var mig det var fel på eller min värk som var orsaken till hur jag egentligen mådde, det är en annan femma.. När jag då sökte läkare hade jag även fått bekymmer med huvudvärk och magproblem. En massa prover togs och undersökningar gjordes men vad som går att läsa sig till i min journal (ja de har jag tagit del av) så försvann ryggbekymren i deras anteckningar och fokuset föll på annat. Då de ej hittade några fel så berättade en kvinnlig läkare för mig (en av de få genom åren som faktiskt verkade bry sig på riktigt) att utredningen visade på att jag led av en lätt depression och ville medicinera mig. Jag köpte ju detta såklart. Då inga fel fanns på mig så lät ju detta helt klart som att det kunde stämma. Jag påbörjade behandling som enligt journal går att läsa att "patienten upplever som att bekymren med huvudvärken är borta, bättre med magen samt att förhållandet med sambon blivit bättre". Hmmm... iiiiingenstans står det om Värken som fortfarande plågade mig dagligen. Den frågade de inte ens om. Visst tabletterna som innehöll serotonin som ska höja kroppens egna må-bra-hormoner försökte väl göra sitt, men hjälpte de mot allt? NEJ. Åren går och till slut känner man sig stark att ta sig ur vissa saker, avsluta med en del människor och i det här fallet en. Har i efterhand insett att det var mycket den här personen påverkade och det var inte till det positiva. Jag önskar jag gått tidigare men när man kämpar för kärleken och hoppas, ja det kan göra en blind och ta fel beslut. Beslut som präglat mig negativt på många sätt och detta pga EN människa. Ångrar att jag stannade kvar där väldigt lite förståelse fanns. Där man fick akta sig för att skratta å le om man var sjuk för då va man frisk nog att gå ut med hunden. Där man fick höra vad sur och grinig man var hela tiden. Hur man fick sköta det mesta av de tunga hushållssysslorna trots att Värken brände som brinnande lava i min rygg. Istället för att va förstående och hjälpa så handlade mycket om att klaga, gnälla, trycka ner och såra - dag ut och dag in. Det var mig det var fel på, det var jag som inte gjorde rätt. Sakerna bara fortsätter men jag orkar inte mala på om det, gör mig bara nedstämd och tar upp minnen som jag helst vill glömma. Klart man lär sig av sina misstag men helt ärligt, vissa saker önskar man att man gjort andra val i. Sådana saker som präglat en till det negativa i stor bemärkelse. Många tycker säkert att man får skylla sig själv. Sluta gnäll du kunde ju gjort nåt åt det om du velat. Men då har man inte varit där själv. Då har man inte kämpat för något eller någon då man väljer och tro att det skall bli bra. Och bra stunder fanns självklart och det är ju dom man tar fasta på i en annars så jobbig situation. Sedan så lär man sig ju självklart något av sånt här. Att aldrig hamna där igen. Och det vet jag att jag inte kommer göra för jag har för första gången i mitt liv hittat rätt. Rätt person att dela mitt liv med och det skall jag berätta om längre fram i bloggen. Han är det bästa som har hänt mig, den bästa för mig och det visar han varje dag. Precis varje dag <3 