omjagkanhjalpa.blogg.se

Det är den 27/1, jag träffar först Grå K. Hon beslutar att dra ner Tryptizoltabletterna då jag har sådana biverkningar. Hon sätter in Arcoxia som inflammationsdämpande. Enligt journalanteckningarna så var det "mycket diskussion kring diagnosen". Och det var ju frågetecken o funderingar från både min och min sambos sida. Som jag för övrigt är sååå oerhört tacksam över att han var med mig. Hans stöd var och är ovärderligt och så värdefullt för mig. Han gav och ger mig styrkan jag inte själv har i den här fighten med Värken.

 

Diagnosen skulle jag få efter besöket hos ortopeden menade hon på. Hon förlängde min sjukskrivning med 75 % och nytt återbesök skulle bli den 3/2. Men nu till mötet med ortopeden...

 

Jag sitter på en stol och han sätter sig på en mitt emot, gränslar den lutad över stolsryggen mot mig. Som ett polisförhör i en dålig film. Jag kände hur mitt ansikte hettade och säkert var illrött för han pepprade mig med frågor och situationen kändes inte alls bekväm. Men det var bara att svara på allt. Ibland hann jag inte svara klart innan nästa fråga kom.

 

Ska tilläggas att även Grå K var med i rummet (och min sambo tack o lov). Hon hade sagt innan vi träffade honom att hon skulle va med för att hon ville "lära sig" och att det var bra i utbildningssyfte. Dock så märktes det att hon ville ha kontroll och de menade blickarna de kastade till varann i rummet - det va vidrigt att se och känna...

 

Efter att han ställt sina frågor så skall han undersöka mig och klämma och känna igenom rygg och leder. Han säger till mig att säga ifrån när det gör ont. Och han hinner knappt börja innan jag rycker till, drar efter andan när han trycker längs med ryggraden osv. Då plötsligt slutar han och säger "Men jag har ju knappt börjat lilla vän, gör det verkligen så ont? Vänta tills jag börjat på riktigt. Tycker du att det är väldigt jobbigt det här?" Som om jag hittade på. Som om jag tyckte att det va psykiskt jobbigt mer än att jag talade sanning. "Nej men jag skulle ju säga ifrån om det gjorde ont men jag kan va tyst om du vill".

 

Alltså vilken människa. Totalt vidrig karl, så gåpåig o så jävla "käck". Usch blir så arg när jag tänker på det! Vidrigt hur man får behandla patienter egentligen. Allt jag gjorde var att söka hjälp för att jag inte mådde bra. Och som hjälp får jag gliringar, kastande blickar emellan två läkare och blev nedvärderad. V.i.d.r.i.g.t.

 

När jag läser hans anteckningar så ser det bara så löjligt ut. Han skriver en del saker som man märker att han har noll koll men skall ändå ha med i anamnesen. Suck...

 

Hans diagnos blir Lumbago och så noterar han min överrörlighet. Som han tror är grunden till problemet. Han tycker ju då arcoxia som inflammationadämpande för att se om det kan bryta smärtcirkeln. Han tycker att jag kanske kan behöva gå med i RiV om jag inte kommer ur "sjukskrivningsproblematiken".

 

Han har antecknat att jag uppgett att jag här haft problem med ländryggen i 10-talet år som han skrev av typen Lumbago. Man kan ju tycka att båda läkarna skulle tänka efter här när en ung tjej haft problem sååå länge. Men nej då sätt diagnosen Lumbago för femteelfte gången..

 

Jag minns oxå att han skulle visa mig röntgenbilden som jag hade tagit tidigare. Han frågade om jag var van att titta på liknande bilder och jag svarar ja. Men sedan börjar han förklara som om jag vore tre år ändå...

 

Så så här slutar detta besöket. Inte aktuellt med vidare ortopedkirurgisk utredning i nuläget. 

Diagnos Lumbago.