Rädd
Vet inte hur många gånger läkarna har tolkat mig som att jag var rädd för smärtan - rädd för att det skulle göra ont - rädd för det onda. Jag blir förbannad när jag läser min journal för så var det inte.. så är det inte!
Om man har ont under en längre tid, i mitt fall i flera år. Sedan hamnar man i en period där det är värre än vanligt där man till slut även hamnar på sjukhus - klart man undrar VARFÖR det gör ont. Speciellt när alla säger till en att det ska gå över.. "Gör si och så"... men så går det inte över... Smärtan bara finns där.. hela tiden.. dygnet runt... konstant...
Jag har aldrig varit rädd för det onda. Mest frustrerad och uppgiven över att det finns där. Sedan såklart så när det gör ont så att du tror att ryggen skall gå av, eller att det går stötar ner i benen så att du viker dig, eller att du knappt kan bli petad på utan att varenda millimeter av din kropp känns som ett enda stort blåmärke/skrubbsår - klart man undrar varför...
"Det är inte farligt att ha ont. Livet är smärta". Den där kommentaren alltså, den är ju bara så fin - visst är den... Suck!!!! Klart som fan att man vet att all smärta inte är farlig MEN smärta är ett tecken på att något inte är som det ska. Sedan kan det betyda mer eller mindre och ha olika värde i det. Men oavsett om du går med kronisk smärta eller får en akut smärta så indikerar (visar den på) att något inte är som det ska vara. Det är inte normalt.
Spelar ingen roll vad många som säger att det inte är farligt att ha ont. Jag hör vad de säger och jag förstår vad de menar men smärta ÄR och kommer ALLTID att vara något som talar om en sak för dig....
Det är tråkigt att man blir uppfattad som att man är ångestfylld, rädd för det onda, orolig you name it när man är och undersöks när enda anledningen till varför man inte rör sig som man ska, ej kan ta ut rörelserna som man borde osv är pga att smärtan är så stark att man inte pallar det - oavsett hur mycket man vill. Och om jag blir undersökt och de klämmer o känner o trycker o petar o VILL att jag ska visa och säga till när det gör ont - då gör jag ju det såklart och JA det kanske visar sig va mycket just pga att smärtan är stor hos mig och i min kropp bara för att DET ÄR SÅ. Inte för att jag är sjåpig eller rädd - jag har liksom inte kunnat styra över det utan bara fått acceptera att leva i "Värkens" kropp.
Nä usch jag kom att tänka på detta idag bara för att framåt em och kvällen så har min värk blivit värre. Kom hem från jobbet och skall gå ut i trädgården med hunden och kan knappt räta på ryggen efter att jag böjt mig ner. Det hugger och strålar så det står härliga till. Men så här är det att vara jag, det är bara att gilla läget och känna att det finns där. MEN "Värken" är inte farlig så jag blir inte rädd eller orolig.. Jag blir mer pissed off för att den hämmar mig i min vardag.. Så ikväll har det inte blivit många knop.. Jag har legat på sidan för jag klarar inte av att sitta pga min svanskota som känns som om den är av (men självklart är den inte det) och om jag står/går så har jag svårt att räta på ryggen...
Men men va gör man jo le o var glad och kämpa på! Är inte riktigt så enkelt som det låter men försöker inte låta Värken stoppa mig alltför mycket. Tyvärr så tar den över väldigt mycket ikväll faktiskt. Vet inte var det kom ifrån men shit happens.. Är la ett av mina vanliga skov som kommer på besök med jämna mellanrum. Tur att det är fredag imorgon och helgen är här - hoppas jag får njuta av den ordentligt :).
Det var skönt att får skriva av sig lite igen och spy lite galla över vissa saker och sedan bara berätta...
Tack för att ni finns och är inne och läser trots att jag är så dålig på att uppdatera!
Ta hand om er därute - KÄRLEK <3
